Klason.se

Man får inte ”gamla” till sig! Det var så hon sa, nyligen bortgångna Dagny Carlsson, som, minst sagt sent i livet, skapade sig en karriär som bloggerska. Dagny blev nästan 110 år och slutade sina dagar som en slags ”superstar”.

I sociala medier ser jag många som hyllar Dagny och berättar om sina möten med den charmerande damen i samband med diverse intervjuer och i offentliga sammanhang.

Jag mötte också Dagny. Inte så att vi kom varandra särskilt nära, men vi bodde nära varandra. Då och då mötte jag henne på trottoaren på väg till närbutiken eller bara ute på en promenad. Vi nickade och hälsade så som grannar gör. Jag kände ju igen henne men hon visste säkerligen ingenting om mig.

Häromdagen gick jag på min vanliga promenad längs Huvudsta strand. Jag passerad en av bänkarna längs vägen och påminde mig själv om en sommardag för några år sedan. Jag hade satt mig på bänken och njöt av solen och utsikten vid vattnet.

I ögonvrån ser jag några kvinnor komma gående, en av dem stödd på en rullator, de två andra som bistod med stödjande armar.

Kvinnan med rullatorn är Dagny. Jag hör henne säga att hon är lite trött. En i sällskapet vänder sig mot mig på bänken och frågar om Dagny får slå sig ner en stund.

– Självklart, säger jag, nästan lite ”starstrucked” och tillägger: Inte varje dag man får dela bänk med Dagny.

Jag kände ju igen Dagny. Men det är ändå inte riktigt den uppiffade Dagny jag är van att se i reportage och bilder i tidningar och tv. Jag ser en trött, gammal kvinna som behöver vila en stund på en parkbänk.

Självklart är Dagny värd alla hyllningar hon fått, både medan hon levde och nu när hon lämnat oss. Hon blev sinnebilden för att det går att lära sig nya saker hela livet, vara aktiv och möta världen; helt enkelt sitt eget exempel på en som inte ”gamlar till sig”. Hon inspirerade många och delade med sig av en positiv livssyn ända till slutet. I sanning beundransvärd.

Därför handlar detta fortsättningsvis inte om personen Dagny. Men tankar väcktes hos mig när jag hörde en programledare kommentera Dagnys bortgång med orden: ”Hur mycket har hon inte betytt för bilden av äldre.

Bilden av äldre! Mina tankar hängde sig kvar vid formuleringen och ställde en fråga: Vilken bild av äldre är det vi uppskattar och värderar högt? Vilken bild av äldre är det vi önskar få med oss medan vi själva är friska och starka, och få behålla när vi märker att åren gick obegripligt fort mellan ungdom och ålderdom.

Dagny blev kanske det tydligaste exemplet på en aktiv ålderdom. Kanske bidrog både det faktum att hon tog till sig det som brukar kallas ”ny teknik”, vilket många unga sett som omöjligt för ”gamlingar”, och den magiska 100 plus-siffran som ofrånkomligt lyftes fram i alla sammanhang där hon medverkade.

Eller handlar vår fascination av pigga pensionärer egentligen mer om oss själva.

Kanske ger oss sådana som Dagny helt enkelt ett tecken på att vår dröm om evig ungdom faktiskt kan bli sann.

Det är en bedräglig föreställning men ändå begriplig i ett samhälle där ungdom är den största tillgång man kan ha. En framtid där krafterna sinar, där tankarna inte längre går att sortera och där kroppen gör ont är helt enkelt allt för skrämmande.

För unga människor blir Dagny och det hon representerade kanske ett verktyg att jaga bort gammelspöket med. För oss som redan märker av att åren sätter spår blir Dagny ett slags halmstrå att gripa tag om: lite till, lite till.

Det finns många andra exempel på äldre personer som får träda fram som positiva förebilder. Äldre människor som gör beundransvärda prestationer på olika sätt – springer maraton, skriver böcker, deltar i samhällsdebatten och ibland till och med i melodifestivalen. Äldre människor som bara fortsätter med det de alltid har gjort och gillar, eller – som Dagny – kastar sig in i något helt nytt.

Självklart blir också jag imponerad av sådant. Ändå är det alltid något som skaver i mig när jag tar del av dessa storartade livsberättelser som ofta åtföljs av beundrande suckar: Tänk – så gammal och ändå så pigg!

Och då blir det där ”skavet” till frågor: Är det prestationerna som avgör mitt värde även när jag blir äldre? Måste vi vara varandras måttstock också på ålderns höst? För det är ju ändå så att vi åldras med olika förutsättningar. Jämlikhet existerar inte i skarpt läge, men människors värde och värdighet måste respekteras i alla lägen.

Så min fråga blir: Är det enbart ”prestationsgiganterna” som ska få prägla vår bild av äldre?

Jag tänker gärna tillbaka på mötet med Dagny. Inte den Dagny jag mötte genom media utan den Dagny jag mötte på parkbänken. En Dagny som tillät sig själv att bara vara gammal och trött, som, inför mina ögon, ”gamlade” till sig om så bara för en stund. Som den beundransvärda, men också alldeles vanliga människa hon var.

Den bilden av Dagny vill i alla fall jag ta med mig. Också!

Är det då tillåtet att ”gamla till sig” ibland? Mitt svar blir: Ja, så länge man har det valet vilket alltid är en begränsad tid. Däremot är det alltid förbjudet att ”gamla till” varandra!

Det blir en annorlunda jul!

Det har vi förstått och det gäller de flesta av oss, också mig.

Trots att jag har levt i det som, något byråkratiskt, kallas ensamhushåll i hela mitt vuxna liv kommer denna jul bli den första jag firar ensam i mitt eget hem. Jag är välsignad med en vidare familjekrets och har åkt snålskjuts till julfiranden, välkomnats hos mina närmaste och fått vara en del av familjetraditionerna varje år.

I år blir det inte så. De närmaste finns, rent geografiskt, på för långt avstånd för ett coronasäkert firande och fysiskt möte. (Att inte fira coronasäkert borde inte vara ett alternativ för någon. Det borde stå klart för alla, inte minst med alla larmrapporter från vården.)

Så, visst – det blir en annorlunda jul.

De allra flesta kommer att – och har redan gjort så – tvingas släppa vissa traditioner, både de mer allmänna och de små familjära.

Det satsas på många håll på alternativ. Inte likvärdiga, men ändå ”i stället för”. Det mesta pekar mot en digital jul på alla upptänkliga sätt, både kontaktskapande och i påkostade, stora evenemang.

Många tankar går till sådana som mig inför julen, har jag förstått. Allt från ministrar och myndighetspersoner, till allvarstyngda nyhetsuppläsare talar med deltagande i rösten om de många som kommer att fira jul i ensamhet.

Därför vill jag gärna, på förekommen anledning, uppriktigt och högst personligt klargöra: Det är inte synd om mig. Ett annorlunda julfirande innebär ju, per definition, att det är ett undantag från det normala. Och jag har förmånen att få räkna med att nästa år har allt återgått till det vanliga, och jag tror mig veta att då står ett julbord tillsammans med familjen dukat för mig i en härlig gemenskap.

För många andra är julen dock långt ifrån annorlunda.

Många firar jul i ensamhet av eget val och för dem blir det mesta precis som vanligt.

Men med det sagt finns det också många som inte har något val. De kommer i år, precis som många jular tidigare, att sitta i ensamma rum och fira en, för dem, hopplöst vanlig jul.

Det är till dem mina tankar går. Till alla dem som mest av allt önskar sig en annorlunda jul.

Men, som sagt, mig är inte synd om! Och jag tänker inte tillbringa juldagarna med att sucka över det jag visserligen hade sett fram emot men inte kan få i år. Tvärtom, så ser jag en möjlighet i att kunna fokusera på julens kärnbudskap – ni vet det där som de små julkrubborna egentligen vill berätta om. Allt det där som så lätt hamnar i skuggan av alla våra väletablerade traditioner. Det som göms under granris och julgröt och bakom tomtar och klappar. Det som trängs bort av julens alla dofter och glittrande belysning över hela stan. Och där de stämningsfulla hyllningssångerna till världens frälsare i kyrkor och konserthus (eller på Spotify) ofta inte når längre än till nostalgikänslor som kompakt ställer sig i vägen för budskapet.

Det tycks mig som alla restriktioner faktiskt skapat utrymme för mer eftertanke. Som om en lucka öppnas mitt i allt det ”juliga”, och sikten blir fri mot det riktiga och viktiga med julen. Det är vad jag ser fram emot; en avskalad jul. Jag har inget emot traditioner och jag kommer att ta del i dem när det blir andra tider. Men kanske då med förnyad och fördjupad insikt om vad som hände den där, på riktigt, annorlunda och heliga natt ”som frälsning till oss gav”. En natt som aldrig förändras.

För att ta till ett redan klassiskt uttryck: Jag ställer inte in – jag ställer om.

Och jag tror det bli en god jul!

Jag har, framför allt på facebook, läst flera inlägg och trådar med kommentarer som följt på SVT:s dokumentär om församlingen i Knutby och huruvida pingströrelsens bibel- och församlingssyn har möjliggjort det som hände i Knutby.

Har tvekat länge att kommentera allt detta, då jag bara är en vanlig pingstvän som växt upp i denna rörelse och fortfarande, trots dess fel och brister, ändå har fått så mycket gott där att jag stannat kvar. Men jag har alltså ingen djupare insyn i vad som diskuteras på ledarskapsträffar eller predikantmöten. Inte heller är jag teolog och har därmed en alltför begränsad kunskap för att tvärsäkert yttra mig om olika tolkningsmodeller av Bibeln. Och därför lägger jag mig inte i just dessa samtal.

Trots detta vill jag ändå, som en ”gräsrot” och utifrån mina erfarenheter, tro att pingströrelsen som helhet knappast kan lastas för den fasansfulla utveckling som slutligen har avslöjats i fallet Knutby.

Jag tror att ledare med personlighetsdrag som närmast måste beskrivas som psykopatiska, kan utnyttja precis vilken miljö som helst för att manipulera och skaffa sig en följarskara. Att anpassa sig till det vedertagna och sedan förvrida det är väl själva metoden för sådant.

Jag är medveten om att det funnits en hel del exempel på ledare i pingst som pekat med hela handen, som avvisat alla frågor som felaktig kritik och hänvisat till en egen tolkning av Bibeln in absurdum. Jag är också medveten om att många människor har farit illa i denna miljö, och jag har många vänner och jämnåriga som lämnat rörelsen, skadade och vingklippta. Och det är illa nog.

Men jag kan inte låta bli att tänka att om en bibelsyn, så skadlig att den ledde till Knutby, genomsyrat hela pingströrelsen, vilket det samtal som förs ibland kan antyda, så borde vi kanske haft flera Knutby. Men det har vi ju inte, eller…? Jag har lyssnat på sektpodden och jag har sett den nu aktuella dokumentärens alla avsnitt. Och jag vill påstå att, förutom de yttre uttrycken med till exempel lovsång och det som kännetecknar en liten församling (som jag också kommer ifrån) är det inte mycket jag känner igen av det som framkommit om församlingens gemenskapsformer, och självklart inte så tossiga idéer som läran om Kristi brud i Knutby. Jag har heller, till exempel, aldrig sett att föräldrar fått avstå rätten att fostra sina egna barn.

Det som jag saknar i den här diskussionen om pingsts skuld är tilltron till vanliga medlemmars förmåga att tänka själva, och var och ens eget ansvar för de val man gör.

Men jag håller med om att det finns gott om material och utrymme för en djupgående genomlysning och eftertänksamhet när det kommer till vad som hände i Knutby, och dra lärdomar inför framtiden. Och det tror jag har pågått ända sedan 2004.

Själv tror jag inte att den bibelsyn som präglar pingströrelsen odlar maktmänniskor. Men kanske är det så att den speciella pingstmyllan lämpar sig väl för ”maktmänniskor” att utnyttja och plantera sina rötter i? Lösningen är då kanske inte att lämna trädgårdslandet, där ändå mycket gott kunnat gro och bära frukt, åt sitt öde och börja gräva ett nytt utanför det egna staketet. Snarare kanske det helt enkelt handlar om att gå ner på knä och rensa ogräs (med varsam hand) för att ge plats för den goda sådden.

Men för människorna i Knutbyförsamlingen, inte minst för barnen, blöder mitt hjärta. Och kanske hade vi sluppit denna katastrof som pågick i 20 år, om de ungdomar som lockades till Knutby i sin vanliga församlingsmiljö mötts av lite mer inkännande och öppenhet – och goda samtal – omkring sin andliga längtan och vilja att leva ett kristet liv ”på riktigt”, både i församlingen och i samhället. Det där som rektorn i skolan i Knutby beskrev så positivt i dokumentären.

Finns det anledning till självprövning också på det området?

Det funderar jag på.

Framför allt vill ja gärna tro att den rörelse och det andliga hem som är mitt fortsatt har mycket gott att bidra med både till den kristna floran och till enskilda människor.

Eller är jag, helt enkelt, alltför godtrogen?

Kerstin Klason

När tillvaron brister – om tro och hopp som bär.

Det fick bli titeln på den bok som jag hade glädjen att medverka till i samarbete med Iréne Antby.

Iréne är dotter till ett ett lantbrukarpar som brutalt och obegripligt berövades livet på sin gård utanför Alingsås för drygt åtta år sedan,

Jag fick förtroendet att teckna ned hennes berättelse från den tiden och de år som sedan följde, och resultatet av vårt samarbete gavs ut i bokform i höstas (Sjöbergs förlag).

Då, när vi kom överens om boktiteln, kunde jag inte ana att den skulle bli så relevant några månader senare, i den tid – och den kris – vi nu är mitt uppe i.

Då handlade det om en katastrof, orsakad av några ondskefulla människor, som drabbade en helt vanlig familj, och förstås, även vänner och den bygd där familjen hörde hemma.

Nu handlar det om en världsomspännande kris som berör oss alla, orsakad av ett hittills okänt virus som hotar inte bara vår hälsa, utan också våra sociala kontakter, våra sjukvårdssystem och hela den globala ekonomin.

Corona-viruset har snabbt blivit ”världskändis” och finns nu på allas läppar, men också i en del människors luftvägar varifrån det sprids. Forskare på institut över hela världen arbetar febrilt för att kartlägga viruset och dess egenskaper, allt i syfte att så fort det bara går hitta motmedel och vaccin. Andra arbetar med att utveckla testmetoder för att identifiera viruset hos de drabbade. Politiker och myndigheter enas i kampen.

Men lika snabbt sprider sig också oro och ovisshet. Inte minst genom informationskanaler som aldrig sover. Media följer sin egen dramaturgi och rubrikerna drabbar oss, vare sig vi vill det eller inte.

Men vad gör vi med denna vår oro? Den som infinner sig när allt det vi trodde och litade på, inte minst i västvärlden, visar sig falla ihop, nästan som ett korthus.

Det jag fiskar upp ur Irénes berättelse, när jag återvänder till den, är hennes grundfasta tillit till en Gud som hon känner – hon vet på vem hon tror. Och i den tilliten är hon trygg, utan att fly från sitt kaos, sina känslostormar, frågor och frustrationer.

Där får jag lära mig något, nämligen vikten av att umgås med Gud, både i lugna vatten och i stora stormar. Den som har lärt känna Gud finner sig själv i hans kupade händer som omsluter oss hela tiden – i tider av ro och i tider av oro. Det är stort att tillhöra något – eller någon – större än de människobyggda trygghetskonstruktionerna, hur viktiga och värdefulla de än är.

Men den oerhörda trösten och vetskapen är att Gud inte bara finns till för den som känner honom. Han har faktiskt inte något emot att vara att vara ”halmstrå” – det sista hoppet för den hopplöse. Och det är intressant att upptäcka de små korn av gudstro som glimmar till, både hos dem som uttrycker sig offentligt och i privata sammanhang.

Självklart är det roligt om du skulle vilja läsa vår bok. Men om du inte har gjort det, eller inte kommer att göra det, så vill jag ändå skicka med dig själva budskapet i boktiteln. När tillvaron brister eller förändras, när allt det vi satt vår tillit till i vårt samhälle visar sig skört och bräckligt, då finns det tro och hopp som bär. Vänd dig till den Gud som du lärt känna eller kände en gång, eller till den okända Gud som en gång predikades om på areopagen i Aten: ”Han är ju inte långt borta från någon enda av oss” (Apostlagärningarna 17:27).